Du kom in i mitt liv som en aggressiv ungkatt på 8 månader. Du trivdes inte med livet som innekatt, inte ens med promenader och massa aktiverande leksaker..du blev alltmer aggressiv så dina förra ägare omplacerade dig. Det var då du och jag möttes. Så många skador jag fick av dig, djupa revor och bett.. många sa att jag borde låta dig somna in. Men jag var envis - ju mer du bet och rev mig, ju mer kärlek skulle jag ge dig. När du bott ett tag hos oss fick du börja gå in och ut som du ville. Man märkte tydligt att du mådde bättre av att vara ute. Till slut vann kärleken över det onda och du blev en underbar katt. Man fick lära sig värt gränsen fick innan du blev sur, men det blev alltmer sällan. En kväll två år efter att du kom till oss knackade det på dörren.. en ung kille frågade om vi hade en svartvit katt. Han hade sett något skadat djur på vägkanten och stannat. Det var min älskade Lucas. Han var så kall och nedkyld, hade säkert legat där en stund. Min älskade katt var inte helt vid medvetande, men jag talade lugnande med honom. Jag svepte in honom i en filt och bar honom försiktigt in i huset. Jag bad mamma söka efter telefonnumret till djursjukhuset, det var jourtid en söndagkväll.. men jag hann aldrig ringa, min älskade Lucas somnade i min famn. Hela min värld rasade samman, jag älskade Lucas så otroligt mycket. Och nu var han borta :( Jag klarade inte av att acceptera hans bortgång. Först nu, flera månader senare, sade jag upp hans försäkring. Jag klarade inte ena ringa själv, mamma fick göra det. Jag kommer nog aldrig komma över detta, jag saknar Lucas nåt enormt!