![[Moimoi]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Hur kommer man över sorgen?
Hej allihopa… I förr går förlorade jag min älskade katt som jag inte ens fick ha i ett år.. Jag hade varit hos läkaren och när jag kom hem så kom han inte och hälsade, som han alltid gör. Tänkte att det var konstigt för han var inne på morgonen.. sen ser jag att min honkatt går till vägen och sätter sig vid vägkanten, hon går aldrig dit.. då ser jag att han ligger där i diket, påkörd. Hela mitt hjärta sprack. Troligen så har han på något sätt sprungit in i bilen och dött direkt, för han såg exakt ut som att han sov, hel och fin, min lilla fluff.. Smärtan är så enorm och fyller upp mig helt, jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag förväntar mig alltid att han ska komma springande mot mig, som han brukade.. Jag vet att det finns en risk med att ha en utekatt, jag har vetat om riskerna hela tiden och jag var förberedd på vad som kunde hända, men när det väl händer så blir man så tom.. Jag begravde honom i hans favorit rabatt, och planterade blommor runt om, jag försöker tänka att det är inte HAN som ligger där, utan bara skalet. Men denna saknad.. hur tar man sig igenom sorgen?! Min pojkvän sa att jag släppte ut honom igen efter att han kom in efter frukost, och jag känner mig så skyldig. VARFÖR släppte jag ut honom? Varför stannade jag kvar en timme extra i stan? Om jag kommit hem tidigare hade han kanske funnits kvar… Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Finns det någon som har varit med om något liknade? Hur hanterade ni sorgen och saknaden? Förlåt för att texten blev luddig..
Styrkekramar, jag lider med dig 😕 vet själv hur det är, min förra kisse blev sjuk och fick tyvärr åka till vetten. Det var fruktansvärt när jag beställde, stod inne hos dom och fick världens andnöd och fick knappt fram ett ord. Känns nu oxå när jag skriver detta, så komma över det gör man inte. Vissa dagar känns bättre men tänker man för ofta på honom kommer allt tillbaks. Tänk på att han fick gå ut och komma in precis som han ville själv som en katt bör leva. 🌺
Usch, det finns inget värre än att förlora sin älskade katt. Man dör själv en bit inombords. Försök tänka på att din katt förmodligen aldrig hann känna nån smärta. Han var lycklig i hela sitt liv. Tänk på allt det fina o roliga du haft med katten.
Jag fann mycket tröst i min andra katt då jag var tvungen att ta bort min sjuka katt.
Sen får jag säga att med tiden så gör det mindre ont.
Att skriva om det såsom du just gjort lättar oxå…..att man pratar om det.
Många kramar från mig.🤗
https://jazzans.wordpress.com/
Tack för era svar.. nu har det gått mer än en vecka och det börjar sjunka in.. men den där tomheten är det som är mest jobbigt. Att tro att han kommer springande, förvänta sig att det är han som mjauar efter mat och sen får man liksom "fya" sig själv och komma ihåg att han är borta… Det är den där speciella relationen vi hade som gör att det känns så jäkla jobbigt. Har aldrig haft en sån relation med nån av mina tidigare katter, och då tänker jag " varför just han " och jag hatar mig själv för att jag tänker så, jag vill ju inte förlora någon av dom. Men alla dom andra katterna har ett speciellt band till min pojkvän, följer efter honom, ska BARA sova med honom etc etc ( klart att jag älskar dom över allt annat ändå ), och när jag fick Mio så hade jag det där speciella, och var så glad att jag fick uppleva det.. och nu är det borta.. Jätte svårt att förklara, usch så jag saknar honom.. :(
Starta ny diskussion