Fråga DR/PETA.

No Kill Policy innebär i regel att man inte avlivar några friska djur för att göra plats för nya. De som inte använder en sådan policy avlivar ibland djur som de haft en längre tid och som inte blivit adopterade för att göra plats för nya djur.

#1 får snabbare svar här😉

Här kan man läsa vad No Kill Policy innebär: http://svekatt.se/index.php?ID=401

Om det är bra eller dåligt får man själv ta ställning till.

#4 Jo självklart får man själv ta ställning det gör man väl oavsett det jag efterfrågade egentligen var vad andras åsikter gällande No kill policy är, om ni andra tycker det är bra/dåligt eller vad ni än tycker.

#5 Jag tycker att No Kill är bra, men det är inte helt självklart eftersom det innebär att katter kan ta upp platser på katthem i åratal.

I en perfekt värld där kattägaransvar, katters värde, kastrering och id-märkning är en självklarhet för huskattägare skulle trycket på katthemmen inte behöva vara så stort att det "gjorde något" att vissa katter behöver längre tid innan de är redo att omplaceras, men det är långt dit.

Jag tycker det är bra. Kattens status behöver höjas.

Svekatt bemöter vanliga missuppfattningar (länk i #4):

_"Katthemmen blir fulla av skygga katter som är svåra att omplacera. Det är bättre att ta rädda fler tama katter.
_Genom att fortsätta avliva katter som är skygga/förvildade, har beteendeproblem eller på andra sätt inte lever upp till bilden av det perfekta sällskapsdjuret så förstärks bilden av katten en slit-och-släng-vara. För att höja kattens status och komma till rätta med orsakerna bakom problemet med hemlösa katter måste vi visa att varje djur har lika rätt till ett gott liv. Ju snabbare vi kan förändra synen på katten – ju fler liv kan vi rädda och desto färre katter behöver lida."

#7 Precis! Katters status måste höjas och No-Kill  är ett led i det långsiktiga arbetet att motverka själva grundorsaken till att det över huvud taget finns hemlösa, skygga och förvildade katter.

Mina bägge nuvarande katter är födda utomhus. De har aldrig varit på katthem, utan matades av personer i grannskapet, och de var väldigt skygga trots daglig kontakt med människor. Till slut (och med några veckors mellanrum) lyckades dessa eldsjälar få in dem i en kattbur och lämnade dem till mig. Det tog ett bra tag innan de fick förtroende för mig, och de är fortfarande väldigt misstänksamma mot människor de inte känner, men nu är de världens keligaste och mysigaste katter - åtminstone när vi är ensamma. 🙂 

Hade tidigare en katt som blev 15 år. Inte förrän det sista halvåret av hennes liv kunde jag ta upp henne och kela med henne, men de sista åren kunde hon ibland komma upp och lägga sig i mitt knä. Då fick jag i nåder stryka henne lite över ryggen, men helst ville hon inte att jag rörde henne.  Hon var egentligen inte min katt utan jag skaffade henne som sällskap åt min andra katt. Han var å andra sidan översocial och accepterade inte att jag ägnade mig åt någon annan. Det var på gränsen att han blev farligt aggressiv om jag inte ägnade mig åt honom så mycket som han ville, så det var en perfekt lösning att skaffa henne. När jag var på jobbet hade de sällskap av varandra och när jag kom hem så var han lugn och fin mot mig, och hon fick vara ifred. Det var inte så att hon var rädd för mig, men hon tyckte inte om att bli hanterad, vare sig det gällde kel eller annat.

Man måste ha tålamod och ge skygga katter tid att vänja sig, och låta dem ta allt i sin egen takt. Kan man inte ge dem det så ska man inte ta hand om en omplaceringskatt, för då är risken att katten snart är tillbaka på djurhemmet igen.

#9 Jag förstår att det måste vara en helt fantastisk känsla när man så småningom vinner en människoskygg katts förtroende, men som du skriver kräver det även förståelse, god vilja och framför allt tid och tålamod av ägaren för att nå dit.

Det är också viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla katter på katthemmen är skygga sedan födseln utan kan också vara vanliga familjekatter som "försvunnit" och så småningom omhändertagits eftersom de saknat id-märkning och/eller ägare som varit angelägna om att få tillbaka dem. Många dräktiga honor hinner också omhändertas innan de föder vilket innebär att ungarna kan socialiseras i jourhem redan från början.

Även om man inte själv har katthemskatter kan man stötta katthemmens arbete på  många andra sätt. Både genom ekonomiska bidrag och gåvor, men framför allt genom att sprida information till andra kattägare om kattsituationen, god katthållning och ägaransvar, samt förstås se till att man inte genom sina egna handlingar direkt motarbetar det som katthemmen kämpar för.